de svarta hästarna leviterar ovanför gravarna i afton, och det var ett telefonsamtal till ingenstans, det var stjärnor av formalin som svämmade över sina breddar och droppade ner på staden, och vi går där under och vi är ingenting. de svarta hästarna leviterar ovanför gravarna i afton, och allting känns avlägset, som om livet andades i en annan vrå av universum. som om allt det jag kände till har blivit något annat, ett annat väsen som jag inte längre förstår. jag vet inte om jag lever mitt riktiga liv, eller om jag egentligen existerar på en annan plats, kanske är jag bara en skugga som vandrar bland ruinerna för att hitta den människa jag egentligen är, lever jag någon annanstans med annat ansikte som vaknar upp på morgonen och är lycklig, det riktiga livet som finns där ute någonstans, befolkat av det som egentligen är jag och de människor som jag egentligen älskar.
är det jag som sitter här och skriver bara en vålnad som vandrar på de ensliga gatorna utan att hitta vägen till mitt hus, där du suttit och väntat på mig i flera sekel eller mer,. denna plats, denna tillvaro som jag befinner mig i just nu; en ödslig tågperrong som är belägen i en granskog i ett land som är mig främmande, där en stillhet och tystnad genomsyrar dagarna, och allt annat rör sig bortom mina fält i periferin. detta är en avkrok, ett yttre hörn, en plats som människorna sedan länge har övergivit. och de förflutna ögonblicken hänger kvar som stjärnor i skyn; brinnande punkter av ljus av vända mitt ansikte mot när natten är mörk och fylld med fasor. kanske är jag förlorad bland alla dessa träd som har stagnerat, de katatoniska kråkorna som ligger på marken när jag stiger upp ur sängen. med det är fridfullt och vackert, tystnaden är behaglig, jag älskar ödsligheten samtidigt som jag hatar den, isolationen är en gåva, en sällsam tillflyktsort bortom staden. men behoven existerar parallellt med allt detta, och ibland blir jag svag och kraftlös, och jag vet inte om ödet är en sadistisk labyrint utan några utvägar, eller om det finns sjöar, andra aspekter, att möta en annan människa, ett möte utan masker, ett möte med en människa som talar samma språk som jag,
ett ansikte som lyser i det monotona och vardagliga mörkret av dagar. men jag vet inte vad som är fiktioner, om hon egentligen inte skulle göra mig lycklig; ömhet som illusioner utan varaktighet, att vakna på morgonen och dricka grönt te i en skog av villfarelser, ja det kan vara skönt, jag kan skapa dig ur mina allra behagligaste illusioner,
hennes jag som träder fram i gryningsljuset i mina allra svagaste stunder, kanske är hon som skönast när hon är imaginär, och ödet är diffust och obevekligt, en sträng krets är dragen kring våra liv, som om någon har målat en vit linje runt ett par skor som står vid vattenbrynet intill ett hav av natt. ja, jag vill skapa dig, bära din illusoriska gestalt över den mörka floden till en plats där stillheten råder, att aldrig vakna, att sova djupare än berget, tills klockorna inte längre kan höras, tills livet har stelnat och blivit en vacker, livlös cirkus där tiden är ett lik som sitter i en fåtölj och röker cigarr och dricker konjak,