Saknad av inre trygghet,
Som en ärta i sängen,
Skavande, svår att identifiera.

Bygger flera lager madrasser,
Ärtan, den lilla, är kvar,
Känsligheten bara växer.

Vill behålla känslan av kontroll,
Fri från yttre intryck, från plåga,
Empatisk och balanserad,
I balans han vill vara.

Berättar för vännen,
Och alla som vill höra,

”Inre kärnan av trygghet, en livets puls.”

Ibland kontrollerad, ibland panik,
Men framför allt , så viktigt ,
Vår känslighets melodi,
Att lyssna, att förstå, att acceptera.


Vad krävs att finna den trygghet vi saknar?
Vad sker inuti när känsligheten vaknar?