Hon kramar mig och vänder sig om, går iväg mot lägenhetshuset och försvinner in genom porten.

Hon läcker sorg.
Jag vet inte det än.

Hon läcker sorg och lite av det har fastnat i tyget på tröjan jag har på mig, nästlat sig in mellan trådarna och nått hela vägen in till huden.

Morgonen efter har den fortplantat sig och skurit hela vägen genom ryggraden, skjutit ut som små skott, trådar som flätats samman med nerverna och sträcker sig mot insidan av huden, spänner ut mig till en ballong.

Hon läcker sorg.
Jag ska aldrig göra det.

Jag bestämmer mig för det och stänger ögonen, håller käften och håller mig hårt i marken för att inte ramla omkull och spräcka skallen mot asfalten, för att inte låta allt rinna ur mig och in i någon annan.