Någonstans där vid vårkanten,
just där,
glömde jag bort mig själv.

Det var svårt att vända,
stupet låg framför,
vinterkylan bet sig fast.

Varifrån vändningen kommer,
när stupet är borta och kylan släpper,
är oklart.

Strupen klarnar och ett utropstecken
bildas i den tinande kylan.

En värme som löser upp det hårda,
kastar om planerna och jag ser nu en sol.

En omvändelse från kallt,
hårt till mjukt, empatiskt.

Det är vår, vår,
och för oss alla insnöade,
som längtar efter nya förutsättningar att hantera livet.