Staden omringar mig.
Lämnar stranden som den var.
Byggnader av snäckskal .
Havet är k-märkt.
Kyssen av sammetslen åtrå.
Kunde vara tyst.
Kanske.
Men du hör mig viska.
Nätter av oss.
Stilla insjunken i orkidéns puppa.
Visst var det så?
Eller?!
Ju mer jag saknar.
Desto starkare blir minnena.
Och känslorna blir mer intensiva.
Tänk om.
Tänk om.
Tänk om.
Ifall det vore vi.
En utopi.
Kärlek som brinner.
Kvar blir jag med askan i händerna.
Jag blåser den så det svävar likt maskrosfjun.
Letar sig fram på livets scen.
Dalar ner på ängen.
Äng av gyllene tussilago.
Och resan börjar ikväll.
Tårögd minnena svävar.
Men stenansiktet avslöjar ingenting.
Inte ens ett leende.
Men jag finns.
I närheten.
Stöd dig mot mig om du tvekar.
Håll mig i handen om du oroas.
Men nu.
Bara nu.
Vingar trasslar in sig i fiskarens nät.
Att skiljas åt när man behöver varandra som mest.
Plockar mina rosor utan att rivas av dess taggar.
Kliver in i verkligheten igen.
Minns inte doften av den.
För där jag varit hade alla blommor vissnat.
Utan näring, utan vatten, utan sol.
Ska sova nu. Avrundar med att skåla i rosa bubbel.
Lyssnar till hårdrocksballad.
Njuter för fullt.
Min inre monolog lugnar ner sig.
Jag lyssnar på texten och svävar med.
I en värld där allt förvandlas till ett trassligt garnnystan.
Jag blir berörd.
När jag ser vänner gråta.
Försöker trösta.
Men vad är tröst när livet så skört.
Kanske just då.
Samhället blommar ut.
Döljer inte längre några hemligheter.
Öppnar mig för många.
Det var allt för mig
Självläker i ensamhetens kokong.
Trygghetssökande nätter avtar.
Hoppas kärleken hittar mig.
Bara han vet koden.
Så han kommer igenom porten.
Kanske möts vi någon gång.
När stormen lagt sig.
Och havet återfår sin styrka.
Då just då.
Ska jag älska.
Älska doften av vågorna.