Det kalla bris
som trollbinder land, mark och vatten
är evigt långt borta,
vad nu åter kommer att stunda
För vi kanske inte alltid kommer att stå här avlägsna
kinder så kalla och sträva
Inom dig så varmt och öde
tomt
en gnagande tomhet som pyr därinne

Tårar som träffar rätt
och porlar så smått i bäcken
där Näcken nu frusit fast
blivit som krönt i frost med sin fiol
Sitter och spelar avsaknadens vemodiga stråkar
för någon som jag kanske...?

Jag ser ett ansikte
genom is tappar nu alltför få
Jag kommer återse dig en dag
då vi vet hur bittert tårar kan smaka

När snön täcker ditt hår för sista gången
innan vårfloden slutligen
finner sin början
finner sitt slut
Genom is och vatten du åter lever
andas och gror
likt ett länge översnöat sto
Bore åter andats liv uti
och jag ser dig åter en dag