Jag stod älskad. Minnena föll bort ett efter ett. Ledtrådarna övergav mig. Jag låg i den grop som grävdes djupare.
Sedan blev allt svart.
Jag vaknade anklagad. Rwanda, Tjernobyl och Estonia skylldes på mig. Jag har aldrig varit så skyldig.
Somnade igen. Vaknar. Samma miljö. Nästan. Rödrutiga gardiner framför igenteglade fönster.
Ingen tittar bakom gardinerna.
Här är mitt nya hem. I glömska. Min blåslagna kropp i fosterställning. Väntar på en filt.
Fotsteg.
Konstapel kling och klang. ”förhör”. Somnar, vaknar. Brutna revben lårben käkben löften.
Jag talade.
Avrättning i gryningen. Färdigställning, anläggning, älska! Slöjan föll över mig. Jag stod älskad. Igen.