kallsinnigt river jag ner
tankar och minnen
i mitt tomma hjärterum
dess röda väggar är fulla av rivsår
och brännmärken efter kaotiska dagar
då man förlorade allt man hade

varför ska jag spara så
mycket elände i mig själv
när jag inte ens kan minnas
hur det är att andas och le
i glädjerus man befinner sig i
när man träffat någon speciell?

jag har målat om väggarna och
satt upp nya tankar och minnen
mitt hjärterum har börjat skina
och någon dag- spelar ingen roll när
kommer jag nog minnas glädjerusen
man befinner sig i som nyförälskad