Vattendroppar från stålgrå moln faller som bomber mot marken och lämnar efter sig kratrar i gruset.

När det regnar ordentligt,
som det gör allt för ofta
nu för tiden,
dränker dropparna allt i sin väg.
Vägar blir till forsande floder,
åkrar till oceaner.

Det börjar regna in, det tränger in.
Innanför tryggheten.
Sluker källare och garage.

Tvingar oss att stanna inomhus och gömma oss,
från ilskan i de kalla dropparna.
De slår hårt och besinningslöst.
Inte mamman med barnvagn, inte den ensamma vilsna hunden,
ingen kommer undan.

Förfärelse över förståendet:
Förstörelsen är total.

Vem minns soliga dagar med ljusblå himmel?
Den varma brisen mot huden som luktar av nyutslagna blommor?
Havet som gungar dig till ro på din båt
eller på din rosa luftmadrass?
Sena kvällar till gräshoppans musik och med glada skratt?

Vi har blivit färgblinda, allt är grått.
Kan inte ens längre välja mellan vitt och svart.

När log vi senast
på riktigt?
Jag tror aldig jag har gjort det.