Ibland när jag satt i min fars bil
och vi var artiga främlingar för varandra
fanns vuxenlandet oändligt långt ifrån mig
en smal kustremsa med dreglande klippor
och en utsvulten,motvillig öken emellan
en stor,mörk katt låg loj över biltaket
svansen svepte över vindrutan

II

emellanåt kan jag sitta och finna att jag
försvunnit ur bilden och sammanhanget
hela årstider har gett sin tillåtelse till detta
det är kanske golven eller
väggarnas starka händer som är förankrade i marken
en rädsla som är gammal som jorden
håller mina armar fast mot bordsskivan

III

att ge sig av och få blöda ifred något år
vi skulle komma tillbaka en dag
du skulle dyka upp på en försoningsfest
berätta om fästningen du byggt
alla rader av mumlande rum
och allt som plågat oss fram till den dagen
skulle kännas så futtigt