att packade väskor och kartonger kan få en att må så dåligt.



Det enda jag skulle göra var ju att hitta min kära lillebrors tutte.
(för när man är liten så är ju det största problemet att tutten är borta.)

och när man ser dom små glinen sitta och kolla på Pippi och skratta åt alla äventyr den självständiga tjejen med oranga flätor gör, helt ovetande om vad som kommer att hända och att männsikor runt om kring dem är på väg att tyna bort, då längtar man tillbaka.
Tillbaka till tiden där man bara kunde skratta och gråta. Det spelade ingen roll om man grät för mamma fanns där och allting skulle bli bra igen. Man hade inga allvarligare problem än att grannens lilla dotter hade fått ett större dockhus än en själv.

Nu när man gråter blir inte allting bra igen.
Jag har gått och väntat i evigheter på förändring åt det bättre hållet i min upplösande vardag, men allt pekar bara mer och mer nedåt.
Och nu är de största problemen distans, skärsår, ensamhet och depression.

snälla låt mig hitta ljuset i mörkret.

rädda mig.



i\'m cute without E.