...och jag svarade, att jag är ängslig inför framtiden.
Att jag inte vet, vad jag vill göra.
Att jag bara låtsas, i alla de där presentationerna
som de tvingar oss att skriva
på olika språk.
Men innan jag hade talat klart
hade du vänt dig bort igen.
För inte bryr du dig om
vad jag tänker.
Du ville bara fördriva
den där sista minuten
innan du ska hoppa på bussen.
Och ännu en gång
är jag lämnad ensam
med tankarna
som yr i huvudet
likt snöflingor i storm.

Jag stretade hemåt
med mössan djupt neddragen
och händerna i kappfickorna.
Kommer jag någonsin veta
vad jag vill?
Jag, som knappt vet
om jag tycker bäst om pizza eller lasange.
Hur ska jag kunna veta
om jag vill bli naturvetare eller diplomat?
Jag vill lära mig allt!
Finns det ingen linje
för sådana som jag?