(Vad sa du?)

Fy fan
jag är ingen snyltare
som du tror

jag föddes i mitt eget land
vi ägde marken vi gick på
och jag hade en familj

precis som du

mitt liv var fulländat
jag hade allt
(precis allt)
precis som alla andra fyraåringar

men en dag
raserades allt

på tv dök en äldre men stolt man upp
och höll sitt lilla tal
om att det var dags att utrota
(utrota ännu en människoras)

min familj
och alla våra vänner

problemet bagatelliserades
(fast alla innerst inne darrade av ren skräck)

Allt förändrades
(men vi var ju så säkra)
vi visste
vi trodde
vi
var odödliga

En dag
skulle vi resa
(Jag och pappa)
till min moster
som bodde några mil ifrån oss
(Jag minns hur rädda vi var, jag minns att jag gömde mig bak i bilen.)
kikade upp då och då

Vi visste
att vi skulle åka förbi en gård
och det fanns ingen annan väg

På gården bodde en man
(med en iskall blick, med viljan att döda)
än idag ryser jag
när jag tänker på honom

och om jag skulle kunna
så skulle jag hugga honom
med en yxa i ryggen
(men försiktigt, så att han skulle få lida och skrika
be om nåd)

han hade två söner
på fem och tolv år
DE stod vid sidan av vägen
och var utrustade med

KULSPRUTOR

(fem och tolv år)

de stoppade alla bilister de hade
LUST att stoppa
och mördade dem

Vi hade åkt förbi
så många gånger
men den här dagen
skrek hjulen på bilen
(av rädsla?, jag minns inte om det var jag som skrek
eller hjulen som tjöt)
när vi bromsade in vid sidan av vägen
nära huset som
DE
ägde

Jag minns hur DE skrek
att vi skulle gå ut ur bilen
jag minns
att pappa inte gjorde en röresle
så jag satt stilla
precis som han

sedan viskade han så tyst han kunde
(stanna där, göm dig)

jag kröp ihop
och kände smaken av
blod
i munnen
(höll på att spy)
knep ihop ögonen

pappa steg ur
och jag hörde inte ett ljud

men jag såg i ögonvrån hur pappa lutade händerna
mot bilen
och jag hörde steg
(som avlägsnade sig mer och mer)

följt av det mest öronbedövande ljud
jag någonsin hört
jag fattade
fast jag bara var fyra år gammal

jag fattade

jag var så rädd
att de skulle upptäcka mig
men samtidigt så lättad

(pappa slapp vara rädd nu,
pappa sov)

jag kände
hur bilen rörde på sig
och plötsligt åkte ner kraftigt
(förstod att de hade rullat ner den
i ett dike)

där log jag
livrädd
av skräck
(trodde att de skulle gå ner till den)
men de hade fullt upp med något annat
(hade ingen aning om vad, jag var för rädd
för att våga titta efter)

så där låg jag
ihopkurad i bilen
långt in på natten

då vågade jag se
om de hade gått

Jag kröp tyst ut ur bilen
så tyst jag bara kunde och blottade
pappas nakna kropp
och ett antal kroppar till
liggandes där i diket
blodiga
leriga
smutsiga
döda
livlösa

mitt hjärta fylldes
av den starkaste känsla
jag någonsin känt
men tömdes snabbt
(jag var så rädd)

Var tvungen att fly
jag visste
att jag måste fly

kröp sakta upp ur diket
och såg mig omkring

höll nästan på
att gå mot huset
be om nåd

(men jag visste)
fast jag bara var fyra år gammal
jag visste
att de kallblodigt skulle mörda mig
precis som pappa
(nej nej, tänk inte så, pappa sover bara,
mjukt inbäddad i lent gräs)
minns jag att jag tänkte

jag uppfattade en skog
några hundra meter bort
så jag satte igång
och sprang
(så länge, jag riktigt känner hur mjölksyran i benen kändes)
vet inte om jag någonsin
varit så rädd
och sprungit så länge

i skogen
hittade jag mamma
vi möttes
och vi var så lyckliga
men hon fattade
fast att jag inte berättat om pappa

(hon fattade)

hon hade sprungit till skogen
när de kommit
(serberna)
och brutit sig in i huset

hon hade kommit
med bara lite pengar
och våra pass
och papper
till sverige
(som hon inte berättat om)

hon hade gömt sig

jag blev inte förvånad
jag förstod

Jag förstod


mamma bad mig
hon bad att jag inte skulle gråta
(jag gjorde som hon sa, jag sa inte ett ord
eller fällde en tår)
på hela långa bussresan
till sverige

sverige
här är jag nu.
här lever jag nu
detta är mitt land
mitt nya land
och enda hoppet i mitt liv
enda ljuset

enda chansen
att få mig att glömma
pappa
hur glömmer man
(sin pappa?)


...Och du kallar mig negerjävel