Veckorna är långa. Dagarna. Åren. Vår, Sommar, Höst, Vinter. Fast mer som vinter hela tiden. Alltid lika stjärnklart, alltid lika många stjärnor i taket.

Du talar med stjärnor, slår det mig när jag vaknar en söndagmorgon med sprängande huvudvärk. Det är som att en okunnig solist bor någonstans i burken där uppe. Jag knackar mig själv i pannan, javisst, det låter ju ihåligt. Går nerför trappan, upprepar ditt namn, fäller ett par tårar. Det är som att du lurat i mig chokladliknande laxeringsmedel, jag bajsar ju ut en jävla massa tårar hela tiden. När tar de slut?

Jag äter en macka. Jag tror att det är första gången på nästan tre dagar... Magen skriker inte. Det har den slutat göra. Det är som att varje tugga ersätter smaken av din tunga. Tar bort smaken av dig. Du är allt nu. Den där lilla saken i hjärnan som borde säga till mig att äta är borta. Som att någon markerat och tryckt på DELETE. Min ögon känns fulla av glasskärvor. Jag drar fingrarna genom håret. Nu faller jag igen.

som om ingenting
som om ingenting


Varför förstod jag mig aldrig på dig? Jag minns när du tittade förbi ibland, efter en dag på jobbet, på blattecaféet. Fyfan vilka äckliga mackor! Jag frågade dig alltid hur du mådde och en gång svarade du \"kalkonmacka med gammal senap\". Vi skrattade. Jag avslappnat, roat och du med något konstigt flin. Samma kväll läste jag \"Naiv.Super\". Den hjälpte tydligen inte.

Jag sträcker på mig och det känns som att det inte är min egen kropp jag sträcker på. Slickar mig runt läpparna när jag ätit färdigt mini-mackan. Jag spärrar upp ögonen. Utanför köksföntstret står Ali. Han vinkar och skuttar. Han är ingen förlöjligad Ali G längre...håller knappt till på klubben längre. Jag ler mitt allra falskaste leende. \"Naiv. Super.\" skulle inte hjälpa honom heller. När jag öppnar dörren klipper hans röst till från vänster. Den slår omkull mig. Som om ingenting ingenting ingenting ingenting
\"Lillan. Har du inte sett att han är hemma?\" Jag vet vem han menar och jag ser hur du får hennes värld att snurra, hur du lär henne allt jag lärde dig. Hur du ger fotot med solnedgången till henne, fotot som jag gav till dig.

Jag rasar ner på en stol i köket med en tidningsstapel, dina tidningar. Helt plötsligt är du överallt. Du bakom mig i köket tryckandes din kuk mot min rumpa du borstandes tänderna och pussandes så att skummet från tandkrämen sprider sig till min hals du och jag i vår värld du och jag på din födelsedag - den som du sa var den bästa någonsin du med ringen i parken du strykandes mitt hår åt sidan du inandandes min hud jag och du på stranden du när du sa att jag var oslagbar att jag fick dig att vilja binda ditt hjärta till vår nerborrade pinne i sanden och alla andra jävla dumma ord du betuttade mig med

Jag känner hur allt försvinner runt mig. Inom mig. Bara stjärnorna är kvar...Jag börjar skaka och jag möter inte Alis blick. När det känns som att jag ska börja koka ställer jag mig försiktigt upp, vacklar till åt höger och lutar mig mot köksbordet. Jag stampar, jag gormar, jag slänger tidningarna åt alla håll. Jag skriker åt honom, pekar mot dörren så intensivt så att jag tror att pekfingret ska sprängas. \"UUUUT härifrån\" skriker jag och han vidgar näsborrarna, drar längs fingret på bordkanten och vänder sig om. Där står han, kanske en två tre fyra fem (vem fan vet?) minuter. Jag är som en kameleont. Till slut lägger jag mig ner på golvet, på mattan som du gick barfota på och det faller mig in att kyssa den, på alla de där miljoner sätt jag kysst dig på. Men jag kommer på att den inte är du och bildar istället tuppkam med knäna. Slutligen sluter jag överkroppen till benen. Laxeringsmedlet fungerar inte och nu vill jag bara gråta skrika slita och dra men

som om ingenting


Jag ligger kvar där hela dagen. På kvällen tar jag mig till klubben i nya vita stövlar. Exakt likadana som de förra men nya. Jag biter ihop fast att jag egentligen är på norra halvklotet. Jag vågar inte titta upp...ute är det inte kallt längre, men jag fryser. Jag försöker istället tänka på vilket geni Leonardo da Vinci är och van Gogh och Beethoven och...du...du var en jävel på matte. Är det inte konstigt hur varenda tanke slutar med dig dig dig dig och dina kyssar och dina kramar och alla gånger jag blivit galen bara för att vi inte setts på typ en dag och hur du aldrig egentligen sa att du inte älskade mig men att jag inte vågade spotta ord för det var svaghet i dina ögon


På klubben sitter Pablo. Vi slutar hemma hos honom...

Jag filar naglarna med en nagelfil som man egentligen har till hunden. Pablo ser på någon jävla porrfilm där killen vrider och skruvar på tjejens bröstvårtor och sen kör han in den i röven och hon skriker och hon gråter. Sådär gjorde aldrig du. Hursomhelst skulle bara du få göra sådär med mig. Pablo ska precis till att knäppa upp byxorna när han kommer på att jag är kvar. Han skrattar och sätter sig ner igen. Sen säger han att han ska gå och \"sova\". Han ger mig en gonattpuss och slänger fram tre Level-paket med mintsmak på bordet. Jag tänker hellre på dig än röker det där jävla skitet. Marlboro är bättre.

Jag ser från vardagsrummet till Pablos sovrum. Ljuset är inte släckt och dörren står på glänt. Jag hör honom. Jag kastar nagelfilen på bordet och klär av mig i bara underkläder. 2 meter är det till dörren - dit går jag blundandes. Jag kryper upp hos Pablo, men jag vet att jag inte får öppna ögonen. Den känns nästan som din. I alla fall när jag blundar.
På morgonen så vaknar jag med ryggen emot honom. Jag klär på mig och går ut utan att säga hejdå eller se på honom. Det slår mig att det inte är du som ligger där.

Himlen har sänkt sig ner till mina fötter och jag ser längre ingenstans. Du kan inte undvikas. Nu är jag så trött. Jag räknar ut att jag inte sovit på typ mer än ett dygn. Jag orkar inte lyfta på fötterna när jag går hemåt. Jag känner att håret står åt alla håll men vem orkar egentligen bry sig? Jag möter några äldre damer som är ute med sina hundar. De kastar skarpa blickar. Isande blickar. Jag fryser ännu mer till is, om man kan göra det på norra halvklotet.Jag kan inte jag kan inte mer tänker jag och det snurrar det snurrar det snurrar

som om ingenting

Jag bestämmer att jag måste göra något. När jag kommer hem slänger jag mig på sängen. Sover, drömmer om det omöjliga, smeker kudden, kramar täcket och vaknar hysterisk och kallsvettig och alldeles galen sliter jag i kudden så att det går sönder i fållarna.


som om ingenting