Allt förändras med tiden, men jag står bara kvar. Bakom mitt leende ligger apatin, bakom varje skratt ett skrik. Efter varje gång jag vänder mig bort, en instängd tår. Men det är väl så man känner när ingenting längre känns? Klamrar mig fast vid varje minne, trots en större längtan efter att bara få glömma.

Orkar jag inte bry mig mera? Känslan av att känna finns inte kvar. Framtiden är inte som den brukar vara då jag klamrar mig fast vid ett förflutet, en strimma av hopp om något som inte betyder något.

Ivrigt letar ögonen efter en hjälpande hand, men dom är så förlamade att man inget ser. Sträcker mig nu ut och känner efter med handen, men kommer jag finna något? Hoppas, annars ligger jag inte bra till...

Apatin har fötts i mitt förflutna och framtid, fast mest i mig själv, och nu tynar jag sakta men säkert bort från allt och alla. Låter kanske hemskt, men jag vill visa min bästa sida en sista gång, för att alla ska komma ihåg vem jag egentligen var med det leendet och skrattet jag aldrig hade.