Den 18:e maj. Det har redan gått tre år nu. Sedan den där cykelturen med klassen. Två mil ut till Omberg. Vi hade just kommit dit, men min grupp hade åkt vilse.
Då var den där, roten på marken som jag inte såg. Min cykel välte, jag också. Styret stötte emot magen. Ingen trodde att det var så allvarligt först, men jag blev helt blek och hade ont. Efter det är allt lite otydligt. Först till vårdcentralen, och efter det ambulans till Motala. Sen blev det svart. Inre blödning i levern. Två liter blod var förlorat. Operation och nedsövning. Några dagar senare vaknade jag, med en slang i halsen. Efter det var jag vaken, blev omflyttad någon gång också. Mamma var med mig hela tiden, sov i en säng brevid.
Tolv dagar fick jag vara på det där lasarettet. Andra veckan var bättre, då kunde jag gå omkring också. Fick bo på en barnavdelning med eget rum. Och tv.

Jag kommer ihåg hemresan efter de två veckorna. Det var så grönt överallt, hela kroppen fylldes av de söta dofterna av våren. Jag kommer aldrig glömma den känslan, hur mycket som hade ändrat sig på tolv dagar.

Resten är historia, jag och en annan tjej var på omslaget av Corren med våra historier. Det var en kampanj mot att akuten i Motala inte skulle läggas ner. Det känns lite pinsamt nu. Någon veckotidning ringde också och frågade ifall jag ville vara med. En sån där tidning som tanter läser, Hemmet Journal eller liknande. Vi tackade nej.

Detta är som sagt en väldigt viktig händelse i mitt liv. De sa att jag hade tur, en timme senare och..Ja. Jag är märkt för livet, mitt ärr. Fast jag är lite stolt också över det. Det visar att jag klarade det. Jag har fått bättre självfortroende nu också, fast ibland kan det vara sämre.

Jag tycker fortfarande inte om cyklar med bara handbroms. Det var en sån jag hade då.

Det känns bra att äntligen få skriva om det. Även fast jag tänker på det ofta, så har jag aldrig skrivit ner det.