M är en alkoholist. Javisst, det är vad alla direkt tänker på när hon kommer på tal. Jag har inga förhoppningar om att hon ska bli nykter. Jo, det kanske jag har - farbror K blev ju det, mot alla odds - men nej, jag tror inte att hon någonsin blir fri från sitt missbruk. Jag är i alla fall säker på att det inte finns något jag kan göra för att hjälpa henne ur alkoholbegärets grepp. Jag vet inte om det är sant, men senast jag träffade henne, sade hon att hon supit sedan hon var åtta år!

Så OK, M är en alkoholist. Jag accepterar det. Men vad är jag? IT-support? Eller ensamstående förälder? Eller datanörd? Eller elektriker? Eller kraftigt överviktig? Eller Halvfärdiga Tore? Eller periodvis deprimerad? Eller \"värdens snelaste pappa\"? Eller tankspridde Professorn? Eller Filosofen? Eller Sne\'-fot? Eller han-som-varit-i-Indien? Eller grannen-man-kan-låna-pengar-av? Jag är ju allt detta. Är då M enbart alkis? Jag vet att hon är hundfrälst och hunduppfödare. Knappt hinner orden uttalas så är belackarna där: \"Men hur sköter hon hundarna då?\" Uppriktigt talat så vill jag inte veta. Hon är i alla fall min kusin. OK då, inte i biologisk mening, men hur som helst: Ett tag stod hon närmare mig än vad något bio-syskon eller fostersyskon någonsin stått mig. Det är nog något som ingen tycks ha insett eller fäst någon vikt vid.

Det kanske finns alkoholister som får skylla sig själva att de är de är där de är, vad vet jag? Kanske ligger det något i ironin från somliga av oss som klarat sig bättre när de kallar att bli alkis för att \"skaffa sig en taskig barndom\". Jag vet som sagt inte, men jag ogillar attityden mycket starkt. Själv kan jag bara inte tro att det är Ms fel att hon fastnat, och att det bara gäller för henne att skärpa sig och bli nykter.

För mig är M vad hon var innan hon rycktes ifrån mig. Vi fick ett år, eller var det en termin, i tvåan tror jag visst det var. Hon var jättesöt och oerhört begåvad. Vi tävlade i matte, pussades i matkön. (Ja tänk, på den tiden blev klasskompisar chockade över sådant). Vi var kusiner, fast inte biologiskt, men på något oförklarligt sätt tror jag att någon slags syskonkärlek växte fram. Jag vill tro att hon kände likadant. En jul fick jag en looping-bana att kvadda Matchbox-bilar med av henne, jag tror det var när en termin gått sedan hon \"försvann\". Jag hade köpt en liten rund trevånings målarlåda till henne, men fick aldrig chansen att lämna den till henne. Det var på sätt och vis bra tyckte jag, då den var ju ändå så löjligt billig i förhållande till vad hon gett mig.

Jag frågade mina föräldrar vart hon tagit vägen, men fick inget begripligt svar. Det enda jag tror mig uppfattat var bittra verbala attacker riktade mot hennes mor. Även hon lär ska vara alkoholiserad. Så småningom slutade jag fråga. Jag minns att vi en gång åkte förbi (Byn) och mina föräldrar sade att där är M. Jag tycks minnas att de till och med trodde sig se henne i eller i närheten av ett träd. Jag blev jätteglad och ville inget hellre än att få träffa henne, men de bara uttryckte förakt och undvek kontakt. Jag tror det var på (Hjälporganisationen), då i Maranatas regi(?), men det kunde vara utanför mammans hus, då de är så gott som grannar. Detta minne är mycket svagt, så det kan mycket väl vara helt eller delvis förvrängt. Vad jag minns klart, är att jag kände starkt att något var fel - mycket fel - men jag var väl för liten för att förstå vad.

För ett eller ett par år sedan, frågade jag mormor om varför det gått så illa för hennes sondotter. Hon bara svarade bittert att M hade \"offrats\" och att det var hemskt. Sedan förmådde hon inte utveckla det, och jag ville heller inte pressa henne.

Jag hann aldrig träffa min biologiske bror D. Och jag hade precis bestämt mig för att söka upp min bio-pappa H när han dog. Det var otur, tyckte jag. Just det: otur. Något starkare ord känner jag inte behov för. Jag har i alla fall fått träffa min bio-mamma två gånger, trots att flera personer försökt \"bespara\" mig det. De trodde att jag skulle fara illa av det, men det var enbart positivt. Det kan tyckas att jag borde sörja dessa missade tillfällen och deras bortgång; de är ju mina allra närmaste släktingar, eller morfar (alltså Ms farfar). Men nej, det är M som lämnat det största tomrummet och den mest smärtsamma saknaden i mitt liv.

Ändå dog hon inte ens, min \"syster\". Hon rycktes bara ifrån mig, precis när vi började växa ihop. Ett par år efteråt hade min handstil kraftigt gått tillbaka, ingen skoluppsats blev färdigskriven, svaren på skoluppgifterna bestod av stödord i stället för meningar och hela skolarbetet var ett ytligt skämt. Först i år har jag insett hur jag sörjt M och först idag ställt hypotesen att det kan ha sinkat helt mitt skolarbete. Det är inget jag säkert vet, men jag kommer inte på någon annan tänkbar förklaring. Ibland undrar jag om det varit bättre, både för henne och mig, om hon dött istället. Då hade hon sluppit ett liv i förnedring och jag hade fått chansen att sörja på riktigt för att sedan kanske kunnat lämna det och gå vidare.

Hur kunde det hända? Kanske får jag några till pusselbitar om hur det gick till när yngsta dottern till en av regionens framgångsrikaste företagare hamnade så snett. Spelar det någon roll? Det kan ju ändå inte bli ogjort. Varför hände det? Det finns nog inget svar på varför. (Tore Eriksson 2001-06-29)