Jag är sluten i mig själv, men jag finner mig ändå inte. Jag har fått svårt för att fånga andra människors känslor och jag känner mig vilse var jag än går.
Mitt hjärta har omringats av en intensiv sorg.
Jag har inget hem.

Det känns som om jag sover och jag har av någon anledning utvecklat ett tunnelseende som begränsar mig i min \"sömn\".
Kanske är det bara en jävligt lång och plågsam dröm?
Kanske är mitt Jag förlorat?

Jag ser en värld som jag vill vara delaktig i, som jag vill förändra och som jag vet skulle kunna bli en vacker värld, men energin räcker inte till.
Jag ser ett träd som jag vill klättra i, men mina ben bär mig inte.
Mina vänner talar om sådant jag inte förstår och ärligt talat så är jag inte intresserad av att lyssna längre. Denna totala brist på intellektuell stimulans får mig bara att vilja sova.

Jag vill sätta mig ner på marken och gråta.
Gråta för alla sår som ärrat min själ, gråta för min far och mor som dör inför mina ögon, gråta för min syster och bror vars själar är för evigt trasiga.
Jag vill falla ner på mina knän och spy ut all smärta.
Smärtan för alla de barn som tvingas igenom varje dag och natt i rädsla, skam och ensamhet, smärta för alla människor som ligger och gråter i krig och svält, smärta som fyller mitt bröst och gör mig oförmögen att andas.
Men även om jag sticker fingrarna i min hals så kan jag inte spy.
Trots att jag sticker nålar i mina ögon så faller inga tårar.

Jag är tom.