Blixten skar genom himmelen

hon satt tyst och drack sitt kaffe

dånet fick handen att reagera

och den blåa koppen skälvde

- Oj, vad det regnar. sa hon till den tomma stolen mitt emot.

För det var där han brukade sitta
Och se in i hennes klara ögon
Det var där han brukade sörpla sitt kaffe med sockerbiten på fatets kant
Precis som hans egen far en gång i tiden.

Nu är han en polaroid bild på hennes altare
Där ett stilla ljus alltid brinner.

Hon kan höra hans barska stämma ibland, när hon går där hemma och plockar…
Han säger ”sätt dig ner ett slag, huset kan inte bli finare än vad det redan är” och hon vet vad han menar.

Regnet öser ner och minnena bränner som blixten och får droppar att falla i ögonvrån

Värmeljuset har slocknat, hon hasar med tofflorna över parkett golvet och tänder ljuset åter.