Under stjärnhimlen, går jag ensam, ser upp mot stjärnorna.
Hoppas på att få se ett stjärnfall, för att få önska mig något.
Något jag vill ha, behöver och längtar efter.
Snälla, kan inte en stjärna falla? Eller två? Tre?
Hur jag än tittar, så får jag inget stjärnfall se.
Ledsamt går jag vidare, med min önskan, med mitt hopp.
Allt känns mer och mer som ett dött lopp.
Varför jag? Varför just jag? Jag vill önska, jag vill få.
Få det jag önskar, få det som fattas, det som gör mig hel.
Jag fortsätter att gå, under den vackra stjärnhimlen. Ensam.
Fortfarande ensam.
Ensam.