en kort början på något som ska bli långt, jättelångt
det började med en, eller högst två, bokstäver
det som sen hände var mer eller mindre ett mirakel
ungefär som när molnkulisserna visar sig
dölja världen som ligger där bakom
som när stjärnan blinkar med ena ögat
och säger heta ord till dig
då det börjar rycka under ditt ögonlock
eftersom du inte vet om det var
du eller den, eller vad det var som hände
sen – om du har tur – kan du slappna av
och ungefär då börjar miraklet
gnistrade det till så var det egentligen obetydligt
men det du hörde, det där bruset
där har du det
nyckeln till frågan som borde ha ställts från första början
men det går inte heller att hejda bokstäverna
det som händer det händer
utan att varken du eller den kan göra någonting åt det
vad som återstår är bara det där lilla
som i själva verket döljer någonting det också
att säga lilla är egentligen missvisande
om man nu behagar tro på orden
ger man sin tillit till annat så spelar det
kanske inte så stor roll
men ger man tankar åt bokstäverna då
kan det i alla fall vara värt att nämna
det jag menar är att stort är stort
oavsett dimensionen
visst kan barnen sjunga
och finns det en enda som tycker att de kan det
jag vet att världen är orättvis
gud svävar omkring och blir hög på
moln som närmar sig det flytande tillståendet
dropparna är de vi fångar upp och
häller i kaffet om morgnarna
sen säger vi god morgon, god eftermiddag, god kväll och god natt
sover vi sött eller inte kan vi lämna åt sidan
när lillemans dag är slut är den slut
och mer finns egentligen inte att säga