”Mina ögon kan tindra och läpparna kan le”
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se.


Jag läste lappen om och om igen, varför just du?
Det var 2 år sedan det hemska hände. Du och jag hade varit ute och gått när det plötsligt kom en bil. Vi såg att den körde fort och gick in mot kanten. Inte förens bilen kom riktigt nära förstod jag var den var på väg att hända. Den körde rak emot oss och vi började springa. Ett starkt ljus bländade mig och jag kände något hårt innan allt blev alldeles svart.
Jag hörde någon viska och slog upp ögonen. Det var ett vitt ljus som bländade mig och jag förstod att jag var i en sjukhussal. När jag försökte vrida på huvudet tog det stopp och jag hörde ett tjut.
- Sarah, hör du mig?
- Va, jag hörde knapp min röst och försökte prata högre men rösten bar inte så istället nickade jag stumt.
- Margareta, Sarah har vaknat.
Mamma tänkte jag vad har hänt och varför är jag här?
- Sarah, Sarah gumman hör du mig?
Jag nickade och gjorde ett försök till att le. Nu började känseln komma tillbaka i armar och ben, jag började skaka. Det kom in en sjuksyster som började prata lågt med mamma.
Jag koncentrerade mig allt vad jag kunde för att höra vad de sa.
- Det är chocken som kommer nu skulle jag tro.
- Ja, jo det är kanske så.
Sen svimmade jag igen av smärtor. För att sedan vakna upp 2 timmar senare. När jag vaknade satt både mamma, min lilla syster Lina och min kompis Lia vid säng kanten.
Mamma log en lättat leende.
- Vi trodde att vi hade förlorat dig igen.
- Va? lyckades jag pressa fram.
- Minns du inte? Mamma blev blek i ansiktet och vände bort blicken för en sekund.
- Va, jag pressade ihop läpparna hårt för att det skulle komma något ljud alls.
Någon kom och tog med sig mamma ut i korridoren. Där stod hon sedan och nickade och såg allvarlig ut. Jag vände mig om mot Lia. Hon tittade länge på mig innan hon
gav mig en låg och försiktig kram.
- Jag ska berätta det lovar jag. Jag måste bara få tänka igenom det först. Är det okej?
Jag kände hur det sakta rann in mer blod i läpparna och talförmågan kom tillbaka.
- Visst, det är okej. Jag drog en suck av lättnad att rösten var tillbaka.
- Gode gud du kan prata igen. Lia tittade med ett svagt leende på mig. Innan hon och min syster lämnade mig ensam i det kala och trista sjukhusrummet.
En sjuksköterska kom in till mig och sa åt mig att vila ett tag innan de vågade släppa in något mer besök. Det gjorde jag mer en gärna och jag somnade någon minut senare av utmattning.

Jag satte mig med ett ryck upp i sängen. Lakanen var fast klibbade mot min tunna kropp och jag var kallsvettig. Var det en mardröm? Det ända jag kom ihåg från drömmen var ett bländande ljus som strålade mig i ögonen innan allt blev svart. Jag märkte att jag skakade. Vad är det som händer? Frågade jag rakt ut i luften. Det tog ett tag innan jag förstod att jag var alldeles ensam i det kala rummet sånär som på ett skynke längst bort i ena hörnet.
Jag kom på fötter och tassade bort till skynket som uppenbarligen dolde något bakom sig. Jag drog försiktigt skynket åt sidan och tittade in. Innanför fanns en exakt lika dan säng som jag hade. På sängen låg en flicka som såg ut att vara i min ålder. Jag tassade närmare och när jag stod vid flickans huvud föll jag ner på knä. Jag tittade länge på henne och minnena kom tillbaka det var du, min Mira. Sakta kom tårarna de rullade nerför mitt kalla ansikte ner på tröjan. Ljuset, dunsen allt hade plötsligt kommit tillbaka, nu förstod jag vad som hänt.
Bilen hade kört på oss. Jag tittade mig runtomkring på bordet bredvid din säng fanns en apparat som visade pulsen och en som tog blodtrycket. Jag vet inte hur jag tog mig tillbaka till min sjukhus säng men det gjorde jag. Där låg jag sedan stilla och kände gråten komma tillbaka. Dagen förflöt likaså dagarna efter. Jag blev frisk förklarade medan du fortfarande låg stilla i din säng. Nu är det 2 år sedan detta hände och jag har fortfarande inte insett att du kanske aldrig kommer tillbaks till mig.
Dagarna sneglar sig fram och varje dag efter skolan besöker jag sjukhuset.
Jag sitter och pratar med dig kanske hör du mig kanske gör du det inte.
Jag och Lia umgås då och då men var och en av oss lever i sin egen värld.
Idag var det den 14 september din födelsedag. Lia och jag gick sakta bredvid varandra. Vi hade köpt blommor att sätta på ditt skrivbord och jag hade skrivit en liten dikt till dig.
När vi kom fram satte jag mig på din säng och läste upp dikten.

”Mina ögon kan tindra och läpparna kan le”
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se.

Jag tittade länge på dig medan Lia satte blommorna i en vas. Sedan gav jag dig en lätt kram. Kroppen var alldeles späd och mager. Armarna låg livlöst utmed kroppen då orkade jag inte stå ut längre. Tårarna kom, likaså gjorde Lia. Vi satt där och höll om varandra när du plötsligt hickade till. Vi satt som förstenade. Du öppnade ögonen och hostade en gång till. Ett svagt leende uppenbarades på dina läppar. Lia rusade iväg och hämtade en doktor.
Vi blev bortkörda till ett väntrummet där vi sedan fick sitta i en evighet och vänta.
Efter vad som kändes som sju svåra år kom äntligen en doktor in till oss och vi fick lov att hälsa på dig.
När vi kom in i rummet där du låg var inte längre kroppen livlös och slapp utan kinderna hade fått lite färg och ett svagt leende var placerat på dina läppar. Jag log det kändes som en sten hade lyft från mitt hjärta.
- Hej, sa du som du just kommit hem från en semester eller något liknande.
- Hej, Lia och jag pratade i mun på varandra.
- Ta det lugnt innan ni pratar måste jag få säga en ganska viktig sak.
- Visst, Lia och jag slog oss försiktigt ner på sängkanten chockade över att du såg så pass pigg ut ändå.
- Under den här tiden jag legat i koma. Mira gjorde ett uppehåll innan hon fortsatte. Så har ju ni hälsat på mig varenda dag eller hur? Vi nickade tyst förvånade av att hon visste det. Jag vill bara att ni ska veta jag har hört vartenda ord av vad ni sagt till mig. Det var nog mycket därför jag orkade ta mig tillbaka tror doktorn. På något sätt har ni fått mitt undermedvetna att kämpa och inte ge upp. Jag vet inte riktigt hur det funkade men doktorn försökte att förklara det men jag tror inte att jag fattade riktigt.
- Jag och Lia satt alldeles tysta vi var stumma av både glädje och förvåning.
- Jaha, var det ända jag fick fram. Fast det gjorde inte så mycket för jag så på hennes ansiskts utrycka att hon inte skulle försvinna från oss igen.
- Nu måste jag nog vila lite till sa hon.
- Visst vi kommer imorgon och hälsar på igen.
- Gör det. Innan vi visste ordet av hade hon somnat.
Lia och jag gick sakta hem i höstmörkret och vi kramade varandra länge innan vi skildes åt.
Mira var tvungen att ligga kvar på sjukhuset i ett halvår innan hon fick komma hem igen. Hon var tvungen att lära sig saker om på nytt och träna upp sin kropp så att hon kunde gå ordentligt efter olyckan. Lia och jag fortsatte att besöka henne varje dag på sjukhuset ända tills den dag hon flyttade hem igen. Nu kanske ni tror att vi hade glidit ifrån varandra under de tragiska åren. Detta stämmer ej vi har snarare blivit mer bundna till varandra än innan.
Nu är vi en oskiljaktig trio Lia, Mira och jag.
Dikten jag skrev till Mira har jag ändrat så istället lyder den så här.


”Mina ögon tindrar och läpparna de ler”
Och glädjen som strålar ur mitt hjärta, den kan alla se.