Jag hade aldrig vetat.
hur skönt det skulle bli utan allt.
Utan all happy-family-crap. FATTA!
Ingenting är perfekt. INGENTING.
SLUTA LÅTSAS.
STOP PRETENDING!
Förstår du inte??
När du försiktigt lade fram det.
Orden.
Du viskade.
Så att inte HAN skulle höra.
HAN!?
VI då?
Vi är glas.
På gränsen att krossas hela tiden.
Du tappar, tappar.
Men plockar aldrig upp.
Jag jublade.
Inom mig, förstås.
Inte ska man bli glad över sådant?
-Flytta ifrån honom.
Äntligen.
Äntligen skulle det bli frid.
Äntligen, en dag utan skrik.
Du skulle bli fri.
Du kanske till och med kan bli dig själv igen.
Kanske, KANSKE, ska du lyssna.
Vara intresserad.
Inga deprissioner.
Klart, att man blir glad?
Inget är på låtsas.
Du lever NU .
Och NU , är inte DÅ.
A ldrig då.
Alltid nu.
Kanske, en dag, kommer du bli lycklig.
Självständig.
Oberoende.
Verkligen. LYCKLIG.
Jag tror inte du förstår.
Hur det är. Lycklig.
Kanske, skall du breda ut dina vingar och vara stolt.
NÖJD, med ditt liv.
Jag vill inte förlora dig.
Vill inte säga ditt namn med avsky.
Vill inte titta på dig, som om du vore en främling.
En främling, som alltför många gånger tagit sig själv i första hand.
Nej.
Jag ska plocka ihop det krossade glaset.
Om jag så måste.

Mamma.