En stilla höstkväll steg jag av pendeltåget och ned på den dammiga perrongen. Luften var fortfarande sommarvarm trots att september nästan var slut. Den blå himlen färgades ljust gulorange av en sjunkande sol. Dess strålar nådde inte riktigt in i hörnen och gav hela min omgivning ett slags skugglikt dunkel. Ett spretigt lönnlöv gled över asfalten och lade sig mot min fot. Allmänt lycklig blickade jag ned på det för en halv sekund innan mina steg förde mig ut till centrum.
I den ljumma kvällen var det fortfarande liv och rörelse bland parkbänkar och hus; ett äldre par njöt av det gyllene ljuset på en filt på en gräsplätt, en fotbollsplan var full av ungdomar som entusiastiskt jagade en boll. Jag var iklädd mina vanliga sommarplagg, en tunn, vit t-shirt lämpad för just sommaren och ett par beige piratbyxor uppknutna vid knäna. Över bröstet på tröjan var en dikt tryckt med så besvärlig handstil att jag aldrig lyckats läsa vad som stod, men jag utgick ifrån att det var bra. En kväll som denna kunde jag inte göra annat.
Lätt nynnande för mig själv satte jag kurs på den branta backen som ledde hemåt. Med mina långa ben var det aldrig jobbigt att hålla ett högt tempo, men nu kändes det av någon anledning fel. Jag kortade ned steglängden och försökte frånvarande komma på varför. Just i det ögonblicket var det som om en annan person såg med mina ögon, kände värmen med min hud, hörde fågelsången från träden i allén. Någonting var definitivt fel, sade den här personen.
Så var det borta, och jag insåg att jag stannat. Blickstilla lyssnade jag igen, skärpte hörseln och… Fåglar; en talgoxe och något mer. Röster; en kille och en tjej. Skramlet av mynt mot asfalt. En ny röst svor högt. Nyfiken och mot mitt eget bättre vetande drog jag mig närmare. Att göra så var inte enkelt; det fanns just inte mycket mer än en meterhög häck mellan mig och skuggan där rösterna fanns.
På en ingivelse hukade jag mig som om ett skosnöre gått upp. Väl utom synhåll gled jag försiktigt, ljudlöst, in mot häcken och lyssnade.
”Hör du, din lilla hora, hit med pengarna annars ska jag -!” Vad rösten än tänkt säga sedan så blev det aldrig sagt. Jag hade rest mig upp och stod fullt synlig, vänd mot dem och så förvirrad av alla blandade känslor att jag inte visste vad som var vad.
”Du! Du där! Stick och brinn, vad!” Han som skulle gjort någonting om han inte fått någons pengar tog ett steg mot mig. ”Dra åt härifrån innan jag slår sönder dig!”
Berusad av vad som måste vara adrenalin kom jag på mig själv med att flina. Återigen kände jag det som om jag stod utanför min egen kropp och en ny personlighet hade tagit den i besittning. Jag visste att jag, eller han kanske det var, borde försvinna från platsen. Överlevnad. Men samtidigt var det något som höll mig tillbaka. Hur många gånger hade jag inte drömt om detta? Ett mål, en fiende. Så simpelt…
Jag hade aldrig pratat med någon om det; dagdrömmar och tankar kring strid på liv och död, det var sådant som inte hände. De flesta skulle nog avfärda det som en vanlig fantasi, men för mig var det något mer djupgående. Alla böcker jag läst, alla de oräkneliga scenarion jag tänkt igenom. Det föll på plats.
”Vad pysslar ni med egentligen, du och din kompis?” frågade jag lugnt och skrämde nästan slag på mig själv när jag plockade upp mobilen för att låtsas läsa ett SMS.
Ett snabbt ögonkast på killen framför mig sade mig allt jag behövde veta. Ljuset i ögonen var inte att ta fel på, och konstigt vore väl annars, när det jag höll i var en W850i. Klart stöldbegärlig.
Jag stoppade undan den lilla telefonen och fäste blicken på killen igen. Han var kanske något år yngre än mina nitton, klädd i trasiga jeans och en svart t-shirt med ett stort vitt Nike-märke.
”Det har du inte med att göra, jävla snokare”, fnyste han och sträckte lite på sig. Han vinkade nonchalant med en hand över axeln och hans kompis klev fram ur skuggan med ett fast grepp om en tjejs överarm. Jag hade aldrig sett någon av de tre förr. ”Men om du måste veta så är den här lilla slynan skyldig min kompis pengar. Han vill ha sina pengar, fattar du?”
Jag insåg vad som höll på att hända; två mot en var knappast bra odds, men jag njöt av situationen. Obesvärat kliade jag mig i nacken och passade som i förbifarten på att knyta handen så att det knäppte i fingrarna. Spelet roade mig oerhört, omtöcknade mitt sinne och satte mitt inre i brand. Jag stod kvar.
”Är du skyldig honom pengar?” frågade jag tjejen och såg för första gången på henne.
Hon var förmodligen två år yngre än mig, mörkblond och såg skräckslagen ut, men hon skakade ursinnigt på huvudet. Händerna darrade och det syntes tårar på kinderna, med fler väntande i de blanka ögonen. Jag bedömde att hon knappast var sådan att hon umgicks med folk som de två killarna, men man visste ju aldrig. Oartigt att inte fråga, tänkte jag, och log igen.
”Vad flinar du åt?!” Uppenbarligen skötte den förste snacket.
”Hur mycket är hon skyldig?” frågade jag kallt och förbluffade mig själv med att ilsket rynka pannan mot honom. Med en känsla av hopplöshet och skräckblandad förtjusning lät jag detta andra jag ta över. ”Det verkar ju som om ni inte kände varandra?”
”Hur mycket är det nu igen?” sade killen i svart t-shirt till den andre, och jag noterade att han var klädd på nästan samma sätt. Blå t-shirt, jeans och vita sneakers. Han mumlade något och hans blick flackade från mig till kompisen, tillbaka till mig och sedan tjejen bredvid. ”Just det! Åtta hundra var det.”
”Står du och hittar på, din hund?” morrade jag och började gå runt häcken. Adrenalinet pumpade i mina ådror och det kändes som om jag tagit knark. Synfältet kändes med ens mindre, som om jag stirrade på dem genom en tunnel av disigt glas.
Men antingen var den svarta t-shirten tuffare än jag trodde, eller så spelade han lika bra som jag. Vagt anade jag emellertid att mitt eget spel varit en lek från början, ett sätt att dölja det här jaget som nu trätt fram och tagit över.
”Jag- Jag är inte skyldig något”, fick plötsligt tjejen fram och började snyfta okontrollerat. Alla tre vände vi uppmärksamheten mot henne. Jag stannade. ”Jag lovar! De säger bara det!”
”Håll käft, din jävla slampa!” väste killen som höll i hennes arm och jag såg hur hon vred sig när hans grepp hårdnade. Kanske hade jag missbedömt honom också. Han såg på mig igen och verkade mer säker nu än innan. ”Jag tror jag känner igen dig. Du är skyldig min kompis pengar, vad?”
”Han där?” skrattade jag och nickade mot killen med Nike-märket. ”Du måste skämta.”
”Du är skyldig mig en ny mobil”, sade denne och flinade med ens. Han gjorde en hel liten uppvisning av att stoppa handen i fickan för att dra fram någon slags kniv. Det klickade till och blankt stål glittrade i de sista solstrålarna. Stiletter hade jag sett förr.
”Det brukar finnas telefoner på sjukhuset, hund”, svarade jag och var enormt tillfreds med att fortsätta kalla honom ”hund”. Hans ögon blixtrade till av raseri, men än lyckades han hålla sig lugn. Jag fortsatte: ”Släpp flickan nu och försvinn härifrån.”
”Tror du inte vi kan ta dig, vad?” hånade den blå t-shirten och knuffade plötsligt till tjejen så att hon ramlade in bland buskarna i häcken. Att så gott som varje gren var täckt med långa taggar tycktes inte bekymra honom. ”Kom då. Kom igen!” Han ställde sig bredvid sin kompis. ”Vi tar honom.”
Ett kort ögonblick var jag lite besviken över att han inte hade någon kniv han också, men så insåg jag kyligt att det var svårt nog som det var. Vilket var välkomnande. Jag mötte deras hånflin med ett brett leende och gjorde mig redo. Först då kom tanken till mig, att jag aldrig slagit någon, aldrig tränat någon kampsport eller ens använt en boxningssäck.
”Intressant”, sade jag högt och fick dem att tveka en sekund. Jag var inte sen att utnyttja tillfället.
Instinktivt kastade jag mig fram mot killen med stiletten i handen och fick fatt i hans handled. Överrumplad och fortfarande förvirrad av mitt intresse för att bli rånad missade han sin chans att göra något innan jag slog honom i magen. Luften gick hur lungorna och kippande efter andan sjönk han ihop på marken. Killen i blå t-shirt hämtade sig snabbare och grep tag om min arm samtidigt som han måttade ett slag med sin fria hand. Med knapp nöd lyckades jag styra undan det och kände hur hans knogar gled förbi mitt öra.
Omedelbart gick jag till motattack och lyckades dunka till hans revben med handryggen. Han grymtade till men tycktes inte vilja ge sig för det. Ett nytt försök från hans sida slutade med att jag stönade till av smärta när hans spark fick mitt ben att domna från låret och nedåt. Jag slog, han slog. Jag sparkade, han slog igen.
Det susade i mina öron när blodet forsade fram genom kroppen. Så fick jag in en träff med handleden över hans näsa, hårt, och han snubblade bakåt. Kvickt följde jag efter och drämde knytnäven i ansiktet på honom. Ögonen rullade bakåt och med knäckt näsa föll han baklänges in i häcken. Jag räknade frånvarande med taggarnas hjälp och snurrade runt för att se på den andre.
”Din jävel!” Han vräkte sig framåt med den korta kniven framför sig. Det vita Nike-märket var fläckigt av damm.
Med en vighet som jag trott var omöjlig gled jag åt sidan och kunde nästan helt undvika stiletten. Men bara nästan; det rev till i sidan, ljudet av tyg som slets itu hördes och jag tappade nästan fokus på allt förutom smärtan i sidan. Men omtumlad som han var lyckades inte knivkillen hålla sig på fötter utan fortsatte stapplande förbi mig. Jag passade på att sparka honom i sidan.
”Nu går du ingenstans, vad?” flämtade jag och sjönk ned på ett knä bredvid honom. Med en bitter smak av järn i munnen tog jag kniven ur hans hand och kastade iväg den. Vapnet virvlade blixtrande in i en annan häck och försvann. ”Men ni överlever nog.”
Så knöt jag vänster hand och slog till honom på hakan. Jag var inte särskilt kunnig i att slåss men resultatet var över förväntan. Hans ögonlock fladdrade till en gång innan de föll ned och han sjönk ihop. Med en sista ansträngning tryckte jag in honom bland taggbuskarna bredvid sin kompis. Onödigt brutalt, tyckte mitt vanliga jag. En nyttig läxa, menade mitt andra.
”Hur gick det?” frågade jag tjejen och kom på fötter. Det hade börjat pulsera otäckt i sidan och krafterna rann långsamt bort. Jag insåg att jag svajade där jag stod och såg ned på henne. Tröjan och byxorna var fulla av rödkantade små hål men hon satte sig grimaserande upp. ”Klarade du -?”
Jag fick låta resten vara osagt, linkade fram till en rund buske i kruka och spydde. Darrande torkade jag de beska resterna från läpparna med en näve löv och satte mig tungt med ryggen mot krukan. Stenen var behagligt sval mot min svettiga rygg. Återigen var det mitt normala jag som såg på förödelsen.
”Jag tror inte du behöver fundera mer på att vara skyldig någon pengar”, sade jag i samtalston. Ett skarpt styng av smärta i skärsåret fick mig att stöna. ”Du har inte ett plåster?”
Stum av häpnad stirrade hon på mig, innan hon återfick tillräckligt med sans och vett för att hjälpa mig dra min t-shirt över huvudet. Med några snabba ryck delade hon enkelt det tunna tyget i remsor, som hon sedan knöt ihop och lindade ett varv runt min mage och rygg.
”Bor du här någonstans?” frågade jag och försökte låta bli att känna efter var jag mer hade ont. Det var svårt, för det kändes som om hela jag värkte.
Kortfattat presenterade hon sig och förklarade att hon varit på väg hem när de två killarna dykt upp från ingenstans och krävt att få plånbok och mobiltelefon. Jag log kort åt det hela, att jag själv dykt upp från ingenstans för att spela hjälte. Hon märkte ingenting; med en koncentrerad rynka i pannan knöt hon det provisoriska bandaget på plats och hjälpte mig på fötter. Mitt ben var nästan lika stelt som den gången jag ramlat ned för en trappa.
”Jag bor bara en liten bit härifrån. Mina föräldrar kan skjutsa dig hem”, lade hon till och pekade vagt åt motsatt håll som jag skulle mot. Tanken på att åka bil var för mig ytterst tilltalande för jag misstänkte att jag inte skulle kunna gå någon längre sträcka, än mindre hela vägen hem.
Med en hand på hennes axel vacklade vi iväg in mot centrum igen. Jag lade märke till blickarna från folk, men konstigt nog var det ingen som frågade vad som hänt. Det hade gått fort, men bristen på nyfikenhet gjorde mig lite stött. Någon borde ju rimligtvis undra vad jag gjorde med en blodfläcka tröja runt midjan och en rödprickig ledsagerska. Men så sköt jag det ur hågen; det fick vara. Den där bilen hägrade någonstans inom en snar framtid, och jag kunde inte komma fram till den fort nog.
Vi gick tysta. Jag orkade inte prata alls, men jag tänkte febrilt över det som hänt. Skulle det här andra jaget finnas där om det behövdes igen, eller var det en engångsföreteelse? Kanske hade alla ett andra jag, den verkliga identiteten som bodde under en yta av vardaglig vanlighet och bara kom fram i vissa situationer… Det var något att fundera vidare på.