Dagen är upprepad nattaktivitet
jag släpar blicken i marken
och monologen i mitt huvud
stänger ute omvärlden
som ett extra effektivt skydd
mot gråspräcklig normalitet

nyansen av schizofreni i din iris
skrämmer mig i riktning mot
de skrikande hjulspåren
som stilla lockar mig med sina
manipulativa vaggvisor

jag vandrar i ett vakuum
av den otillfredställda saknad
som kantar mina fotavtryck
jag täcks av brännmärken
som ni för syns skull
pryder mina sammansättningar med

och era tafatta försök till
passande hälsningsfraser
dränks av mina handlingar
jag disponerar ert samvete
med målet att aldrig passa in

hemfärden avslutar min tanke
då jag slutligen upphör att söka
flyktig kroppsvärme att gömma mig i
och låter min kropp
sakta falla mot djupet