jag luras att tro att det kallas gemenskap
det där vi delar de korta timmar jag slipper frysa

att din kroppsvärme som omger mina tankar
kan slita den skälvande känslan ur min hand

jag ser mig själv vackla och stänga mina ögon
drömmandes med hela min kropp
om hur du tryckte mig tätt intill dig
och lät mig låtsas att jag inte var ensam längre

tills din magnetiska blick inte längre
lät sin dragningskraft attackera mig
tills dina gudsförgätna orföljder
inte längre tillägnades mig

hur långt in du än tränger är jag ensam
hör ni? jag är ensam, jag har INGEN!

ensamheten omsluter mig, paralyserar
täpper till mina blodkärl, evigt instängd

jag är så van att vara ensam att jag enbart uppskattar min egen röst

som under årens gång sakta men säkert blir mitt enda sällskap