Lyckans prinsessa är en självgod jävel.
Gudomligheten själv, det slutdiskuterade målet.
Uppmuntran till strävan.
Som en frånvarande fader med Herakles självförtroende.
Alltid på resande fot, mycket sällan kontaktbar.
Hennes frånvaro har skadat oss i själen.
Hon slår oss till fördärvet med sin eufori,
vita tänder och putsade lackskor.
Hennes närhet är för ofta en hägring, en framtidsvision.
Synvillornas mästare.
Underhuggarna vill ha henne till varje pris,
vakna och se hennes sovande ansiktsdrag.
Men hon är konflikträdd,
drar sig undan för människans tillkortakommanden.
Dock ej för gott,
bara tills vi åter igen är värdig hennes förvirrande skönhet.