Tårarna rinner när jag tänker på tiden som runnit iväg,
spillts bort till ingen nytta.

Tårarna rinner när jag tänker på tiden som passerat,
och redan som existerat
då jag inte fått vara en del utav era liv.

Tider som inte går att återgå,
till.

Jag saknar er så otroligt starkt, äkta och mycket,
nu förstår jag äntligen
varför klumpen i min mage stannat så länge.

Det är för att jag saknar er.

Varför ett hål hela tiden stått tomt
och väntat på er, i mitt hjärta.

Det är för att jag saknar er.


Mitt inre skriker,
när jag skriver.

Men jag har ingen röst att skrika med, bara tårar.
Jag är trött på stjärnornas glans.
Just nu lever jag för att leva, inte för att älska.
Jag kan inte älska er längre, inte på samma sätt som då, inte med samma känslor som då, ponera att vi gled bakåt i tiden och levde som vi gjorde då, hade jag varit samma människa som jag är idag? Nej,

därför sörjer jag.