Garn flätade våra fina dagar täta
och jag blåste liv i de döda ordens sorg.
Blodet som färgade det vita i snön
var aldrig ett hat utan kärlekens röda
då det exploderade i lycka över världens
dammiga mark.
Avstånd växer stora tårar.
Timmar kan ibland vara alldeles för många.
På natthimmels mörka täcke satt du uppnaglad
i tusen små ljus
då jag sprang över de förvridna vägarnas stigar.
Du sken alltid så fint förr min älskling,
nu är det stjärnornas tur att skina över oss.