Igår natt torkade jag tårarna
av någon som grät
för mig.
Hiroshima vibrerade i luften och
distans kan visst inte klyvas
mellan två ansikten som
står varann för
nära.

Hon viskade något om vetenskaper,
jag mumlade att det vi vet bara
bevisar
hur lite vi förstår, och att
bakom inmurade tankar
tar syret aldrig slut, men allt levande
framför näthinnorna utplånas
av koldioxiden.


hon har redan kastat
stenen i glashuset på mig,
jag minns inte om smärtan
var ett hot eller
en befrielse


Jag har aldrig önskat så
mycket ensamhet som
nu
och aldrig behövt så
mycket närhet

två faller
tyngre än
en


gå inte


.