Ett dis av puderlätt snö fyller mitt bröst
likt bomull av nyspunnen lycka
En stjärna syns falla och landa på mitt bröst,
att mitt hjärta inte brinner upp är ett mirakel,
kan man ju tycka
Värmen sprider sig, från fötter och tår
till fjädrarna i mitt hår,
och jag lovar mig själv att jag aldrig mer
ska låta någon dom svaga förtrycka
allra minst jag själv