Mark var en till synes helt vanlig man. Han fyllde sina dagar med att ligga i sängen och tänka på hur värdelöst hans liv var, att äta sina meningslösa måltider ( det bör nämnas att Mark inte alls var någon talangfull kock ), göra ett och annat meningslöst toalettbesök, sitta på kontoret med sin i andras ögon så respektingivande kostym med sin ännu mer respektingivande portfölj i äkta skinn och föra in siffror i ett datasystem på en bank, och naturligtvis att kolla på sporten varje dag exakt klockan 19. Mark var en sådan man som ställde in det digitala uret på videon efter när sporten började, alltså en man som hade all rätt att tycka att hans liv var meningslöst.

Så en dag bestämde denne fruktansvärt livströtta och tråkige man för att göra någonting djärvt, han tänkte gå på café under sin lunchrast istället för att, som han hade gjort varje dag under de fem år han jobbat på banken, äta sina middagsrester från igår i bankens s.k. lekstuga ( egentligen kallades den lekstuga endast för att man här fick lätta lite på slipsen och för att det fanns möjlighet att köpa en burk Coca Cola ), vilket var ett mycket väl undangömt rum längst in bakom bankens kassor och nummerlappar, med ett litet, litet fönster som vette ut mot gränden.

Mark tänkte att lagom var bäst och bestämde sej för att besöka ett fik som han på sin färd dit märkte låg exakt trettioen steg från bankens huvudentré. Fiket hette Marys glada bullar ( Mark tyckte det var ett av de löjligaste namn på ett fik han någonsin sett, för det första; var det verkligen Marys bullar? För det andra; hur skulle bullar kunna vara glada? Och för det tredje; om bullarna mot alla odds nu hade känslor, skulle de vara glada för att någon ville äta upp dem? ).

Med en viss bestämdhet öppnade han dörren till fiket. Några tittade upp för att se vad det var för typ som kom in och störde lunchfriden, och när de såg att det var en rädd liten kostymnisse suckade de djupt och återvände till sina svåra korsord och viktiga nyheter i dagens upplaga av New York Times. Mark försökte skjuta åt sidan att de tyckte att han såg ut som en rädd liten kostymnisse ( för det är det här som är speciellt med att vara kostymnisse; man märker direkt när folk tycker att det är fränt, spännande, sexigt, töntigt, störande eller, som tidigare nämndes och oftast är fallet, respektingivande ), och försökte istället se ut att ha så bråttom som möjligt, som att han var mitt inne i ett mycket viktigt ärende som knappt kunde vänta, och bara kunde stanna i fem minuter för att raskt slänga i sej en macka och dricka alldeles för hett kaffe.

Mark insåg att haken med att se mystisk och stressad ut var att han naturligtvis också var tvungen att slänga i sej mackan och hälla i sej det alldeles för heta kaffet. Han som hela dagen hade väntat på att verkligen kunna ta sej tid på det där mysiga fiket, kanske till och med komma fem minuter för sent. För att undvika detta dilemma tog han sin bricka och placerade sej längst in i fiket, så att han kunde avnjuta sin relativt ovanliga lunch ifred.


En kvart senare var det bara kaffet kvar av lunchen. Mark hade faktiskt helt nonchalant köpt en muffin som efterrätt, och kände sej mycket stolt över sej själv och sitt nyfunna mod. Därför hade han nu när vi vänt tillbaka till honom kommit fram till att han skulle be om nummret till kvinnan som satt tre bord framför honom. Detta, tycker ni förmodligen liksom jag, var att ta sej lite väl mycket vatten över huvudet, och det skulle Mark sannerligen få erfara.

Kvinnan hette Iréne, och föll Mark precis i smaken. Inte för att han någonsin ägnat nämnvärd tid åt att spana in det andra könet, han hade ju karriären att tänka på, men just i det tillfället visste Mark att detta, det var precis vad han sökte efter.

Hon var slank, hade stort, lockigt, brunt hår som svajade till vid varje rörelse hon gjorde. Hennes kappa var lång och mörkbrun i mocca, och runt halsen bar hon en rävboa. Under stolen tyckte sej Mark kunna skymta ett par vadhöga skinnstövlar, med mycket smal och lång klack.