Där vi går följer döden tätt sig slingrandes efter, låtsas som ingenting men vakar över vår växande sorg.
Ständigt närvarande, med dess bittra andedräkt, sakta följer stigen vi funnit före ljuset, men upptrampad likväl.
Ur mörkret stiger sanningens motsats och förföriskt dansar de till månens karga plågade sken, tätt samman, oskiljaktigt tvingade till livets bläck.