Det är även så att till och med dammet har lagt sig, skriken har lagt sig och det betalda samvetets öga har lämnat platsen, med bilder som begravts in i någon sorts självömkan.

Ensamt kvar finns barnet av vår tid, vi har sett det förut, men vi känner inte igen, vi förnekar, men barnet finns fortfarande kvar när kronan fallit mot plasten.

Svarta kläder som vittnar om människans förmåga, önska och eggelse att behärska, befalla ruta in och i ett fängelse av satser förtrycka med hjälp av GUD.

Sändebud och heliga förbund, mellan de som förtrycker och deras demoner. I en svettig pakt, i heliga rum där endast rädslan har tillträde.