När vi, på sommarens sista dag, låg på madrassen
och du räknade mina leverfläckar
- då var jag lycklig.

När jag, på Håkans konsert, höll din hand,
sneglade på dig och såg att du log
– då var jag lycklig.

När du en kväll ordnade med mat, med mys, med film och godis
– då var jag lycklig.

När jag, sjuk, ledsen och förlorad, blev nerbäddad och omstoppad
och du satt kvar och smekte min kind,
trots att du skulle upp och jobba morgonen efter
– då var jag lycklig.

När du gav mig orgasm, i en alldeles för liten soffa,
så kuddarna flög och grannarna hörde
– då var jag lycklig.

När du rest långväga och femton minuter ifrån målet,
tog en omväg för att få träffa mig
- då var jag lycklig.

När du smekte min kind,

när du strök handen över mitt hår,

när du sa att jag var fin,

när du mötte mig på stationen,

när du satt och rökte i mitt fönster,

när du sa att du skulle kämpa

- då var jag lycklig.


Jag vill att livet ska vara som en Bob Dylan konsert,
som en sommarfestival.

För nu, nu är jag inte lycklig.