- Matematik lär man sig inte
utan man vänjer sig, sa von Neumann.
Men man blir mycket van.
Den tystnar allt mer. Kunskapen.
Till ett allt svagare mummel.
Tills det blir knäpptyst.
Man har blivit döv utan att märka det.

Jag suddar tavlan.
Med ryggen åt mina nya elever
börjar jag predika: \"Algebra ska sitta i dina fingrar! Det är som att lära dig sticka. Du märker inte vad fingrarna gör. Du kan göra annat samtidigt. Detta är jätteviktigt\", säger jag med lärarrösten.

Jag vänder mig om redo att fortsätta.
Längst fram sitter en elev och stickar.
- Vad gör du?, utbrister jag.
- Jag stickar, säger eleven.
- Det där är ju rätt svårt, säger jag.
- Det ska bli vantar till morfar, svarar eleven.
Jag stirrar.
Mina armar hänger.


- Förra året stickade han mössor till oss alla, säger en annan elev.

Jag tittar på klassen.
Det är tyst. Mycket tyst.
Alla småler osäkert. Avvaktar.
- Ni är underbara, säger jag.