Jag vandrade sakta hemåt från dansen. Alla konstiga funderingar var som bortblåsta. Nu fanns bara jag och världen. Det enda som hördes var mina fotsteg som skrapade mot den grusiga trottoaren och några avlägsna ljud från bilar långt bortifrån. Ovanför mig fanns en fulländad stjärnhimmel med en måne vars vita aura lös upp min väg. Tillsammans med gatlyktornas stilla sken var stjärnorna och månen det enda ljus jag hade.
Det finns inget vackrare än stjärnor.
Jag drog med handen över de kala buskarna längst husen och jag visste att deras knoppar snart skulle brista ut till vackra blommor. Ett par motorcyklar körde förbi och förstörde lugnet. Men ett ögonblick senare var de borta och jag hörde motorljuden tyna bort. Jag gick vidare och vände åter blicken mot den mörkblå himlen. Och i just det ögonblicket insåg jag att jag inte skräms av mörker längre.