När jag kliver upp är kudden blöt.

Blöt, som i tårar från mina bleka kinder.

För, jaa, ingen tycker att jag är söt.

Och nu dyker det bara upp nya hinder

som jag tydligen ska klara av.

Men jag vill inte ge upp

som de som sina liv gav

till killarna som de ansåg vara rätt trupp

och när det inte blev så

blev mörka och inneslutna i skal av granit

men jag hjälper mig själv genom att gå

ut till de platser jag behövs på, till exempel dit

med vännerna som jag vet älskar mej

som man kan vara riktigt glad med

men de har ju deras bästa vän med sej

så man blir andrahandsval och sned

men jag ska inte ge upp

som de som gav sina liv

till killarna de ansåg vara rätt trupp

och när det inte blev så

blev mörka och inneslutna i skal av granit..