Det varma vattnet träffar den späda kroppen, rinner nerför axlarna, längs med ryggraden och faller till marken med ett mjukt, smattrande ljud. Det susar i vattenrören när en hand med långa smala fingrar och trasiga nagelband vrider om en förkromad kran och vattnet blir skållande hett.
Det är en skön smärta, den bränner bort minnet av kalla fingrar mot mjuk hud, suddar ut gränserna mellan dröm och verklighet. Men man kan inte lura psyket: långsamt, obarmhärtigt växer känslan av att vara smutsig tills det varma vattnet känns som olja - inte ens tvål och en skrubbsvamp som får huden att bli flammande röd kan få känslan att försvinna. Skammen när hatet, men hatet föder rädslan - rädslan paralyserar.

Det finns inte plats för ord, bröstet är trångt av uppvällande känslor och andetagen är korta, explosivartade, som när man kommer upp till ytan efter ett dyk. Men nu sluter sig vattenytan över huvudet, känslan av äckel är så intensiv att det känns som att drunkna i en pöl av dy. Vattnet som rinner nerför kroppen slickar håret mot huvudet, en mörk gardin som klibbar mot pannan och kinderna. Under håret skymtar ett par ljusgrå ögon fram, stora och genomträngande, med ett fint nät av rynkor vid ögonvrårna. De mörka ringarna under ögonen tyder på någon som bara kan drömma om att sova åtta timmar varje natt, i de mörka ringarna finns svarta spår av mascara, som i takt med vattnets strilande rinner längre och längre ner på kinderna.
Ansiktets kantighet bryts av den lilla uppåtnäsan och de sensuella läpparna. De torra snyftningarna skakar kroppen, några droppar blod rinner från ett ack i underläppen, en rad vita tänder har bitit i läppen i ett försök att hindra gråten.

Den smala handen sträcker sig upp och vrider om den förkromade kranen. Vattnet blir iskallt och snyftningarna blir till ett gällt skri, sedan släpper alla hämningar och skriet blir till en hickande gråt, som påminner om gråten hos ett övergivet barn. Gåshuden sprider sig över armarna, ner över benen och den smala handen drämmer till en kaklade väggen och ett skri ekar i duschen. Utan pardon kommer minnena vällande: kalla fingrar mot ryggslutet, som långsamt, gäckande, glider upp mot nacken, en het andedräkt mot halsen och bröstkorgen, varma läppar som nafsar i örnsnibben och en tunga som bänder upp de hårt slutna läpparna innan smärtan skär genom buekn. De vilt fäktande händerna fångas upp bakom ryggen och tyngden av en annan kropp trycker den slanka kroppen mot en vägg. Något hårt trycker mot benet.

Minnena får ett skrik av panik och vrede att återigen eka i duschen. Sedan glimmar det till i de grå ögonen och vattnet färgas rött. Minnena finns inte mer.