Med blåa ord smeker vindarna ditt kön
du blundar lätt, viskar din låtsasbön
förvränger att du fryser för det bränns
skrattar förbryllat åt stenarna
som påstår att dom vet hur det känns
dina knän har inte slutat värka, det känns
bara inte längre som känslorna du slutat märka
och dina tårar rinner utan taktkänsla
när du minns vännen som tyckte det var styggt
att komma ihåg
alla visste att du inget såg
din förtvivlan byter fas när du inser
vad som är båg
ditt kön förvandlar din bön så att
vindarna blir på låtsas och orden lila
när du torterar din pina
för du var aldrig du
inte nu
längre