subjektiva framtoningar av kärlek
i släptåg till dyra längder med konversation
och ruinerande taxametrar fortsätter författas
för vi är osäkra (på mig, dig och mycket annat)

jag funderar
på varför hjärtat hoppar i otakt just nu
som ett orytmiskt, speedat techno-beat
och varför det ska krävas sanningsdrycker,
beteenderubbningar och hormoner
för att vi ska säga saker rakt ut

jag funderar,
lägger mig i bakhåll och hoppar fram vid rätt tillfälle
jobbiga tankar inburas, läggs åt sidan och ja..
(no happy endings in this story)

jag funderar,
på om det är lika jobbigt att gråta i magen
som i alla andra dimensioner av själens fängelse
skriva borde vara lättare, men ack så fel jag hade
fast kanske är kärleken bara lite uttjatad just nu


just nu