Som om livet gått mig förbi...
Stannar jag för
en sekund, blundar (..)
och tänker efter.

Hackigt, tvekandes
krångligt? Att falla.
Nej! Att hoppa,
undran, förundran
hopp, att hoppas.

Återigen.

Jag smyger runt det mest fundamentala,
kärnan.

Den kommentaren har jag hört en gång förut..

Svagt droppande hörs i andra änden av gången,
mörkret vilar tätt inpå, smeker mina kinder glider längst min kropp
och pressar ihop mina lungor med osynliga händer.

Detta mörker fångar upp mina andetag
och förintar varje pust jag stöter,
syret är genomsilat av mörkret jag inhalerar..

Någon viskar i mörket,
någon stryker med handen längst korridorsväggarna,
någon är tätt bakom mig.

Dessa samlas upp och bildar,
mitt alterego,
det ÄR jag.

Med flyktiga steg vandrar jag denna långa gång.
Med andan i halsen,
upptäcker jag mina outforskade avgrunder.

Trots tvivel,
ur mörkret en lysande framtid...