Hon är ensamhet personifierat, prinsessa i svart som är vännen som vet i ett förvridet förmer hon ser genom dimmor och nät \"dom andra\" spinner i sluga gömmor \"man\"inte vill se så hon gissar vad hon vet att husen gråter när dem ser allt hon förlåter som är fel och hon dansar och hon svansar vill så innerligt att hon ska vilja bli hel men vad är vad som förtär till dess egen fördel,vems är vads fel?
Blommor av svaghet blir hennes krigarkrans som pryder de svarta oviljans slingor av hår som aldrig någonsin vill ha vår
som aldrig någonsin vågar tro att det går
som hoppas och letar efter någon som förstår
alla skärsår på armar och lår
för tillfällighet måste ut när den aldrig vill ta slut.....