vadderade väggar i en osynlig cell
krampade ben som vill fly.
Samma sorgsna visa precis varenda kväll
men själens falska smärta känns likt som alltid ny.

Du vandrar ut ur ruset,
ut ur overkligheten.
smycket runt din hals är fruset,
ånger sköljer över den mörka lägenheten.

Alla eder du någonsin svurit,
blåser bor som löv om hösten.
Alla de löften du en gång burit,
byts ut mot medel för att släcka törsten.

Orden räcker inte till,
Du blev stum i ett försök att skrika.
Frihet sviker vem den vill,
Sorg och glädje har blivit alltför lika.

Du finner ingen väg ut,
Tankarna är låsta.
Du längtar efter ett slut,
För alla känslor är bortblåsta.

Ett tungt andetag,
i din mörka vrå.
Du öppnas för ett nytt förslag,
Ingen kommer ändå att förstå.

En doft av krut,
Metall ger ilningar i dina tänder.
Nu vilar den enda vägen ut
I dina darrande händer.

Du skulle inte lyckas i längden,
Du faller men du ler.
Du har bara varit en i mängden,
Men nu blev du en bland ännu fler.