Egentligen kände jag honom inte så bra, min morfar.
När jag idag tänker på honom ser jag honom som en ganska så vresig,
sur och bestämd man med en stor blåröd näsa. Alltid klädd i blåställ eller snarare grönställ vill jag minnas, rutig flanellskjorta och keps.

Visserligen var han, vad jag minns, alltid snäll mot mig.
Detta sett endast ur barnaögon förstås. Hur han var mot andra kan jag
inte uttala mig om.

Han och mormor drev ett lantbruk på gammalmodigt vis.
Inga moderniteter var tillåtna, vilket nog mestadels berodde
på snålhet snarare än någonting annat.

Klockan fem vareviga morgon knatade de upp, mormor och han
ut till kossorna som mjölkades för hand.
De små pallarna de satt på, ja inte kossorna förstås, var så väldigt söta.
Jag trodde, min dumsnut, att det var pallar avsedda för oss barn. Tyckte det var underligt att de vuxna använde dem.

Var besök hos mina morföräldrar var ett storslaget äventyr. Där fick jag hämta vatten ur pumpen ute på gårdsplanen. Det var tungt, det gnisslade och gnällde om pumpen. Det var kul en liten stund, sedan fick någon vuxen ta över vattenbestyret.
Minns gör jag också det välkomnade ljudet ifrån bjällrorna på ytterdörren som pinglade då någon öppnade dörren och steg ut eller in.

Bara att besöka utedasset var en spännande historia i sig. Jag minns ännu idag affischer och planscher som var uppsatta längs väggarna, förmodligen dittejpade av mormors knotiga fingrar. En av planscherna var ett svartvitt fotografi av en kvinna och det stod Can-Can med feta svarta bokstäver under bilden. Det kan ha varit reklam av något slag. Strumpbyxor kan tänkas.

Rutiner som att sova på maten och dricka elvakaffe med Olle i Spång och Weine i Kröken var vardag på gården. Mormor såg till att där ständigt fanns nykokat kaffe för den som ville ha. Det doftade så hemtrevligt ifrån den vedeldade spisen. När finare folk kom gick vi in i salen som det kallades. Där fanns stora, mörka möbler, ett spännande rum som luktade precis som ett sällan-vara-i-rum.

Ding ding diiing!!!! Dagens eko kvart i fem! Icke att förglömma.

Lyssnade gjorde även jag på nyheterna eftersom det var så viktigt för morfar. Men jag begrep nog inte hälften av det. Tyckte mest det var långtråkigt och jag undrade vad det var han ständigt väntade på att få höra. Som om något speciellt meddelande skulle komma, endast avsett för honom.

En gång minns jag, när jag var hemma att jag fick ett infall att ringa till mormor och morfar och bara prata. Jag kände att nu var tiden inne, nu skulle jag prova något nytt utan att fråga mamma. Telefonnumret kunde jag utantill, även fast det var riktnummer och allt. Mäkta stolt slog jag siffrorna och kunde riktigt höra hur det ringde på deras kontor i den svarta telefonen av bekelit.

Morfar svarade med numret, som man gjorde på den tiden. Spänningen var enorm, nu skulle morfar och mormor minsann tycka jag var en duktig kicka.

- Hej det är Ann-Chatrine
- Nej, här bor ingen Ann-Chatrine.
- Ursäkta då har jag ringt fel.

Lade på luren något snopen. Snyggt försök att imponera på vuxenvärlden. Han förstod inte ens vem jag var. Hörde fel.

En annan gång blev jag fruktansvärt generad över hans uttal.
Vi stod utomhus, på gårdsplanen, strax intill vattenpumpen.
Morfar blickade upp mot himlen där flyttfåglarna påbörjade resan till varmare länder.
Nu ni, sa han, nu flyger de, Kan-Ada-gässen. Då är hösten här.

Märkligt att ha ett så starkt minne av oväsentliga saker. Funderar på det faktum ibland varför jag har så starkt minne av hans felaktiga uttal. När jag knappt kommer ihåg hans röst.
Känner mig lite sorgsen att han inte förstod hur det skulle vara.

Egentligen gör det ingenting alls.
Morfar var nöjd.
Gässen flyttar och återvänder hem.

Dagens Eko kvart i fem