Du hade en egen plats, din egen sten
& alltid satt du där med läppar gjorda för att le
Dagen med tovor i ditt hår
kom aldrig och inte en
enda gräsfläck fastnade på dina klänningar.


Gräset bar upp dina dansande fötter
& jag minns dina korta sånger,
dem du sjöng när vi var små
Och du besvärades aldrig över
Pojkarna som drogs till
din doft och dina kurvor.
(De ville bara ha en sak, Aoi.)

Och en enda gång frågade jag
om såren på dina armar
och blåtiran över höger öga
Du satt på din plats och log
(och fingrade på din vigselring)
och jag minns att du sa:
”Söta flickor känner ingen smärta”