I
Utanför varje fönster döljs det ett självutnämnt monster.
Vid varje ingång en spöklik gestalt som aldrig besvarar några blickar.
Aldrig fick de lära sig vett och etikett - ständigt levandes i den eviges skräck.
Monster och spöken – fantasifoster i hela sin prakt.


II
Det smyger bort varenda gång nyfikna blickar drar sig nära.
Likt vinden så syns det ej, men den är alltid där, utanför ditt perifer i göm.
Vid ingångarna har ingen tid att kika – spöket förblir kall och ensam.
I hela dess bragd, i sanningen en f.d mänsklig gestalt, för evigt att glömmas.


III
Vad har dom att dölja – När det enda som höljs är sanningen om deras här?
Kampen dom tog för sina likars skull, aldrig att bli detsamma, när allting förblir som dagen före igår.
För spöket det dämpar sin sorg med att vaka troget med sina stora ögon.
Monstret det kikar, för att ständigt skrämmas – av mannens grymhet emot flickebarnet.


IV
Innanför stängda dörrar så vet folk inte vad som pågår, förutom spöket och monstret som förstår.
När monstret var litet så fick det lära sig att förstå – än hur mycket, aldrig, kom ihåg!
Spökets bragd var att aldrig bli förstådd, med tiden så slutade även vännerna sin rebelliska era.
Monster och spöket – ingen er förstår, ni är enbart ett skoj som användes för att skrämma de små.



V
Nedanför de fallande skyarna i småttingarnas land – förträngningens början, sakta tar plats.
Se ett spöke! Så skoj – Ingen kunde väll ändå förstå, att det käraste var att få bli förstådd?
Med springande ben under det höga folkets berusade lekar de ständigt sökte hålligång.
Men när slutet var nära och skriken kom närmre barnen de låtsades som ingenting att förstå.

VI
Utanför livets väggar cirkulerades de enda, med blickar likt hökar och käftar istället för rövar.
Barnens skrik det sakta försvan, bedrövelsen den ökade och käftandet förblev.
Utanför stog monstret och ögnade – den enda att veta, när andra må glömma.
För monstret den är, det andra vet och ständigt fruktar att ska komma till känna.

VII
Men vad händer när monstret inget ser – Då enbart spöket står kvar.
De levandes minnen som ständigt bevakar varje steg dem tar.
För spöket det står utan att muttra ett ord – aldrig byter det blickar med folk och likar så.
Den största dygden är; Att vara tyst, aldrig tala, suddas bort och låtsas som att det aldrig har hänt.

VIII
Men slutet på våran saga tar inget lycklig slut.
För monstret och spöket förblir, in i evigheten med en grinande min.
Förtärda av sanningen som utspelar sig innanför era stängda dörrar.
Vågar ni nu, påstå att ni är civiliserade bästar som enbart fäktar när världen faller?

IX
Nu när tiden har flytt – Tror ni då, att ingenting längre faller?
Världen har sedan länge, förändrats av daggen.
Men sanningen om eran härkomst stannar däran vid monstret och spöket.
Så även om ni lär glömma – bladet är skrivet, ni har ingenting att gömma.
För monstret och spöket, gråter tills de senaste utav timmar.