kyla omfamnar
min stagnerade bakfylla
när jag vaknar i de
omvridna lakanen
som förgäves vill
täcka min kropp

och mina rökimpregnerade
kläder
är slängda i formationer
på det kalla trägolvet
det är sommar nu
men inte fan är det
varmare
för det

jag vidgar mina kunskaper
och lär mig att sakta
sakta
dränka vemodet
i något slags
naivt
hopp
någon slags längtan
härifrån

ju närmare hem jag kommer
desto längre bort vill jag åka

och regnet slår i asfalten
vattendropparna
kilar sig in
mellan mina ögonlock
och det regnar mer
än vanligt tror jag

men jag vet inte
och jag passerar
mina medmänniskor
med samma inövade kyla
som sakta förgör mig
och hans röst i mitt huvud

\"bussen här utanför går ingenstans
jag har åkt så många varv
men det är alltid lika svart\"