-Ja, så, just så. Dra ut den långsamt, låååångsamt, nästan viskade hon och verkade att njuta i fulla drag.
Den vita gardinen fladdrade en smula för vinden i det öppna fönstret och det var bra att det fläktade för värmen i rummet var verkligen tryckande. Hennes händer kramade hans, en smula för krampaktigt kan tyckas nu när hon verkade slappna av en smula efter en ansträngande timme och en kvart.
-Drrrrraaaa ut den långsamt, jag vill inte ha in den igen nu. Jag vill att den skall komma ut, men jag vill att det går låååångsamt.
Rösten verkade allt mer grötig, den hade inte precis varit tydlig ens i början av tvekampen här mellan dessa båda. Han och hon, kontrasterande varandra.
Han lång och smal, hon liten och satt, ganska mullig faktiskt, mycket hull om en såg efter ordentligt. Men han tyckte bra om mulliga kvinnor, de var inte lika gnälliga och svåra att tas med som de riktigt smala och beniga.
När tanden äntligen kom ut ur hennes mun, kom sköterskan med en liten skål att fånga upp den i. Den virile tandläkaren frågade förstrött om hon ville ha tanden med sig hem, som ett minne. Gud skulle veta att en del patienter ville ha både det ena och det andra med sig därifrån. Ett litet \'plink\' lät meddela att nu var tanden i tryggt förvar.