Hennes hår
kan inte rubba
några orkaner men

de korta hårtestarna
räcker till

ändå och

när hon ler

med sina
smala,
ljusrosa läppar

kan självaste solen
slockna

Hennes handleder;
smala, sköra
Hennes nyckelben;
smala, sköra
Hennes anklar,
fingrar,
ryggrad,
ja,
hela hon;
smal,
skör

och ändå tycks hon stå
så stadigt

på marken och hon
blåser inte bort,

inte ens när det stormar i
hennes oceanskiftande
ögon

och när hon böjer sig ned för att
kanske
plocka upp något som

fallit av kan man

skönja en

ensamhet
en kärleksfullhet

man inte kan hitta
någon annanstans